Facklig politisk verksamhet

Andreas reflektioner

Klass

Klass är något som delar vårt samhälle på olika nivåer och ger en ojämlikhet i form av skola, vård, boendeform och arbete.

En ojämlik skola där skolor i socialt utsatta områden får svårt att rekrytera lärare. Kommunala skolor som utarmas ekonomiskt på grund av att friskolor som lyfter vinster ur skolsytemet. Friskolor som väljer sina elever. Elever som inte behöver specialhjälp eller anpassningar för att klara sin skoldag. Den kommunala skolan som är öppen för alla oavsett handikapp eller etnisk hörighet får en försämrad ekonomi när man i många fall får ta hand om eleverna som behöver det lilla extra i form av stöd och hjälp.
Inte friskolan som kan välja sina elever och bland annat få en vinst genom att inte behöva det lilla extra som förväntas av skolan. Mindre speciallärare och resurser som behövs för att möta de eleverna för att istället lyckas plocka ut vinster ur vårt skolsystem för att föda de som redan har det tillräckligt med kapital att göra som de behagar. Det blir inte fritt när bolagen kan plocka elever som man vill (de vinstgivande barnen tas gärna emot).

Man hör i debatten att i Falun ska man sälja ut BUP till ett riskkapitalbolag som verkar i Abu Dahbi. Det blir ju väldigt bra för våra barn och ungdomar när de förstående oljeshejkarna tar sig an våra barn och ungdomar som mår dåligt. Ungdomar som får en otryggare tillvaro när skolan inte räcker till på grund av resurssvårigheter.

Regioner som sparar på våra sjukvårdsplatser och förlossningsvård och som säljer ut vår vård till struntsummor. Allas våran Bluffe alias Ulf Kristersson som var finansborgarråd i den fina huvudstaden sålde på sin tid ut barnomsorgen till en struntsumma på 7 miljoner på en enhet eller enheter som var värd 75 miljoner kronor. Enheter som ofta kommunerna får hyra tillbaka för att klara omsorgen av våra barn. Men då är den inga kompispriser som gäller och vips så har man skapat ett till hål att plocka pengar ur vårt välfärdsystem.

Man skapar ojämlikheter när man på så vis låter systemet utarmas för att våra kapitalister inte kan tjäna nog med pengar. Det kallar man för valfrihet när man får söka till vilken skola man vill och hoppas att man blir antagen på förstahandsvalet. Är man inom normen för vad som räknas av en skolelev så kan man ha lyckan att komma in.

I vårt ojämlika samhälle, som jag tycker, fast omvärlden runt oss anser att Sverige är ett av de mest jämställda länderna att leva i, så har vi skapat stora klyftor där man plockar bort skatter för de rika såsom värnskatten och förmögenhetsskatten. Förmögenhetsskatten som låg på hela 1.5%, för de som hade över 1.5 miljoner, togs bort 2008. Det ger en känsla av olust att vi som är så jämställda i vårt land, hur ser det då inte ut i resten av världen?

En tanke som slagit mig är egoismen, denna ständiga egoism där arbetare rider på vågen av arbetarrörelsen och väljer att stå utanför gemenskapen i ett förbund och ändå få de fina fördelar som våra kamrater från en svunnen tid har kämpat fram. För de människor som slet för brödfödan åt de stora bolagen för att klarar livhanken och ändå var satta i skuld när våren kom efter en slitsam vinter i skogen.
Där man i bolagets affärer fick kredit för att handla och betala vid löningen. På så vis har de med kapital tjänat pengar på den arma arbetaren två gånger. För det var nog inga kompispriser som bolagets affärer hade, och till råga på allt kanske den enda affären inom rimligt avstånd.

Så kapitalet är stöpt ur en form som alltid har haft arbetaren som mjölkko. För att inte glömma de som stupat under kulor som militären avlossade mot hungriga arbetare som krävde bättre villkor. Dagens företag har annamat de moderna systemet med SMS-anställningar för att slippa undan onödiga kostnader och skapa en beroendeställning för den som är i behov av arbete. Allt för att öka på kapitalvinsterna så akieägarna ska få finna en form av nöjdhet.

Klyftorna mellan arbetare och tjänstmän har ökat i vårt moderna samhälle där tjänstemän kan stanna hemma och arbeta sittandes i yllestrumpor och kalsonger medans arbetarklassen tvingar sig i väg med röda ögon och droppande näsa för att slippa karensen som är så kännbar. Det slipper de som kan sitta vid sin dator i hemmets lugna vrå, har man bara tillräckligt med snytpapper hemma så klarar man dagen galant.

Ibland känns det hopplöst att vara engagerad i arbetarörelsen, man funderar på vad folk tänker med. Är det bara för att man har lite bildning i ämnet, eller har inte folk bättre insyn i politiken? Är de så att vi måste sjunka ner till 30- och 40-talet och leva efter de premisserna innan folk ska förstå? Där man går till fabrikören med mössan i hand och säger ”God dag kära fabrikören, har han vänligheten att låta mig jobba i dag, jag gör vad som helst?”.
Man tänker på Hanna från Arlöv, Nationalteaterns gamla goding, där de beskriver kampen för att få en fläkt till arbetarna i tvätten och vilken känsla de måste ha känt när de äntligen fick sin fläkt.

Utbildning är a och o för våra unga, de måste lära sig av historen så att de kan skilja på rött och blått. Alla meddelålders som har haft allt serverat under sitt liv glömmer bort varifrån de kommer och vad deras föräldrar har fått gjort för uppoffringar.

En del av mina tankar.

Andreas Faxby