Stödfondens styrelse i Lettland

GS stödfonds styrelse med ordförande Per Olof Sjöö i spetsen besökte i början av december Lettlands huvudstad Riga. GS stödfond har till uppgift att på olika sätt stödja facklig organisering i andra länder. Sedan en tid tillbaka har stödfonden deltagit i projekt via BOA, Baltic organising Alliance, i Baltikum, framförallt i Litauen och Lettland. Under några dagar fick ledamöterna i stödfondens styrelse tillfälle att träffa representanter från dessa länder för att följa upp den verksamhet som varit och hur samarbetet ska se ut i framtiden.

Motsvarigheten till GS i dessa länder, LMNA i Lettland samt LMPF i Litauen har i stort sett inga konfliktfonder och deras centrala avtal blir därefter. Medellönen på deras avtal ligger på ungefär 800 euro i månaden före skatt. De har 22 % inflation och ungefär samma kostnader som vi beträffande bränsle och el. Det fackliga arbetet som de utför idag är detsamma som våra förfäder gjorde för över 100 år sedan här i Sverige. Behoven är enorma. Under alla år när de Baltiska länderna lydde under Sovjetunionen var all facklig verksamhet omöjlig. De behöver rekrytera fler fackliga ledare och fler medlemmar, samla konfliktkassor, påverka lagstiftningen.

Det konstaterades att svenska företag är mycket svåra att hantera rent fackligt i Baltikum. En fråga som ofta dök upp under mötet var: ”Varför är de så snälla mot er när de är så tuffa mot oss?” Svaret är enkelt. De är ”snälla” mot oss tack vare att vi är ekonomiskt och medlemsmässigt starka. Samarbetet i framtiden kommer till största delen att ske koncernfackligt via svenska företag i Baltikum. Ett sådant samarbete kan gynna både medlemmar i Sverige och Baltikum. 

Under besökets andra och sista dag besöktes Latvijas Finieris, en plywood fabrik i Rigas utkant. En enorm arbetsplats med över 600 anställda. De anställda jobbar 12 timmars skift i tre dagar, därefter är de lediga i tre. Vartannat skift tidigt, vartannat sent. Många av de anställda bodde alldeles intill fabriken i ruffiga lägenhetskomplex.

Det var mycket att ta in på kort tid. På något sätt blev det ännu tydligare varför man en gång valde att engagera sig i fackföreningsrörelsen. Utan många medlemmar, utan konfliktfonder och utan en lagstiftning som tar hänsyn till alla hade det sett ut på samma sätt även för oss. ”Tillsammans blir vi starka”, en klyscha, hör man ibland. Efter ett sådant här besök är den obehagligt sann.

Dan Strängby