Ett starkare skydd för löntagarens intjänade företrädesrätt till återanställning. Ett krav som motverkar godtycklig behandling, helt i enlighet med lagstiftarens intentioner.

Ett fackligt veto mot inhyrning som innebär ett allvarligt ingrepp i arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. Dessutom ett krav som strider mot EU-rätten.

Två helt olika beskrivningar av samma sak och inte helt otippat avtalsrörelsens i särklass hetaste potatis.

Det bud som överlämnades till parterna i helgen innehöll ingen lösning av denna fråga. Som om det inte vore illa nog finns det en rad andra frågor som fortfarande är olösta. Såsom praxis har utvecklats inom industriavtalet brukar de opartiska ordförandena (OPO) jobba med tre skott i magasinet. En inskjutning, en halvträff och slutligen ett skott mitt i tavlan.

Om man ska följa denna liturgi har OPO följaktligen bara ett skott kvar i bössan och det måste träffa. Nu är det inte ödesbestämt att det måste se ut så här varje gång men jag är ändå allvarligt oroad över hur avtalsrörelsen utvecklats. Ska industrin vara normsättande måste avtal vara på plats snart. Om inte det lyckas öppnar sig ett helt nytt landskap.

I detta allvarliga läge är det viktigare än någonsin att vi inom fackföreningsrörelsen håller ihop. Gemensam styrka alltså!

Unionen har studerat börsnoterade företags aktieutdelningar och konstaterat att det finns gott om kapital att fördela till aktieägarna. Utrymme till löntagarna finns det dock inte. Svenskt Näringslivs förhandlingschef, Christer Ågren, tycker att Unionen är oseriösa och lite larviga som gör kopplingen mellan avtalsrörelse och bolagens aktieutdelningar. Enligt honom är det en mängd andra faktorer som avgör.

Det var nyheter för mig. Ganska omskakande. Cirkelrubbande till och med. Då har alltså de anställda i bolagen ingen del i företagets tillväxt och frågan som måste ställas är vilka som då upparbetar värden i bolagen? Ågren bortser från den mest vitala och långvariga intressemotsättningen på svensk arbetsmarknad sedan industrialismens framväxt. Nämligen hur produktionsvärdet ska fördelas.

Vi vill ha starka och konkurrenskraftiga företag. Då måste naturligtvis även aktieägare få betalt för sina investeringar. Det ökar förutsättningarna för trygga jobb och bra löneutveckling. Men man kan inte se aktieägare (eller för den delen VD- löner) som en isolerad företeelse skild från den avtalsrörelse som just nu pågår för fullt. Det är världsfrånvänt.

Jag tror på avtalsslutande parter som tar ett långsiktigt ansvar för konkurrenskraft och reallöneutveckling. Parter som ser behov av att investera i utbildning och kompetensutveckling. Parter med förmågan att se bortom det senaste kvartalsbokslutet. Det är varken oseriöst eller larvigt. Tvärtom ett framgångsrecept. Det borde också Svenskt Näringsliv förstå.

Veckans snackis måste annars vara de vädervedermödor som vi svenskar just nu går igenom. Väntan på iskalla perronger. Osäkerhet om man hinner till dagis och hämta barnen. Löneavdrag på grund av försenade ankomster till jobbet. Trångt och kallt på tåget. Iskalla bilar på morgonen och oplogade vägar. Sverige är verkligen kallt. I många bemärkelser.

Banverket, trafikoperatörer och regeringen pekar finger åt varandra. Ansvarig minister, Åsa Torstensson, skyller vettförskrämd på den förra regeringen. Medan detta pågår sliter anställda förtvivlat för att bringa ordning i kaoset. All heder åt dem!

Nu snurrar bonuskarusellen för fullt igen. I Sverige rapporteras att banker delar ut bonusar som är större än vinsten. I USA delar finansinstituten ut bonusar som motsvarar ungefär vad man fick i statligt stöd för att inte gå under. Problem som i sin tur förvärrats av förvridna bonusprogram. Skattebetalarna har som vanligt skägget i brevlådan.

Rörliga lönedelar har funnits ända sedan Taylor kom på ett produktionssystem som levde långt in på sena 1900-talet. Hans ande svävar fortfarande över industrin. Taylors idé var att stycka upp produktionen i så små delar att arbetsinnehållet blev minimalt. Detta hade flera fördelar för aktieägarna. Produktionskostnaderna var lätt beräkningsbara. Utbildningskostnaderna minimala och arbetarna var lätt utbytbara när de blivit utslitna av alltför monotona och enformiga arbeten. Haken var att upprätthålla produktiviteten. För att få arbetarna motiverade betalade man efter prestation. Syftet var att skapa drivkraft i ett själsdödande produktionssystem.

Allt eftersom produktionssystemen utvecklats har Taylors idéer tappat fotfäste. Man har också upptäckt att människor idag inte nöjer sig med ackord som drivkraft. Man vill utvecklas också i arbetslivet.

Med detta sagt kan man fundera över de bonusprogram som uppenbarligen är livsnödvändiga för att motivera finansvärldens aktörer att göra ett bra jobb. Man kan rimligen utgå från att det inte är samma skäl (OBS! Ironi) som på Taylors tid.

Jag har inget emot rörliga lönedelar som princip. Det blir en snedvriden debatt när man angriper bonussystemen utifrån en principiell utgångspunkt. Då blir det fokus på bonus som företeelse. Den kritiska frågan är om systemen är utformade på ett sätt som skadar inte bara det egna företaget utan också samhällsekonomin i stort. Det har vi tyvärr beskådat i den finanskris som vi ännu inte återhämtat oss ifrån. Därför måste Finansinspektionen och andra marknadsaktörer hålla bankdirektionerna i herrans tukt och förmaning.

Sedan har vi nivåfrågan. Det tenderar mer att bli en filosofisk frågeställning. Är det verkligen så att dessa finansvärldens tolvtaggare inte fungerar utan att tävla om vem som får mest pengar? Är det i själva verket så att dessa kvalificerade, högt akademiskt skolade herrar faktiskt tror att rikast vinner?

Idag rapporteras i Metro om ett amerikanskt klädföretag, Urban Outfitters (eller var det misfitters). Företaget har bestämt sig för att driva verksamheten utan egen personal. Anledningen till detta är att de anställda krävt att få kollektivavtalade villkor. Istället för kollektivavtal har nu personalen fått två valalternativ. Antingen säger du upp dig själv och tar anställning i ett bemanningsföretag som hyr ut dig till din nuvarande arbetsplats. Alternativ nummer två är att bli uppsagd på grund av arbetsbrist.

Det är en halsbrytande strategi. För att undvika ett kollektivavtal befriar man sig från de anställda. Befrielsen blir total när kunderna sviker, vilket jag hoppas blir följden av slikt beteende.

Nu är det tyvärr inte en alldeles unik händelse. Man kan med fog säga att finanskrisen och den efterföljande sysselsättningskrisen gjort att samhällsklimatet har hårdnat. Regeringen för dessutom en politik som gör att skillnaderna ökar. Friska människor med jobb gynnas. Sjuka och arbetslösa marginaliseras. Köerna till socialkontoren blir längre.

Utanförskapet har individualiserats och samhällets ansvar nedtonats. Detta är i grunden en fråga om vilket samhälle vi vill ha. En fråga som egentligen sträcker sig utanför den strikt partipolitiska agendan. Därför är det positivt att konstatera att allt fler engagerar sig för de människor som hamnat i verkligt utanförskap. Jag har under en tid följt en växande Facebook-grupp som heter Stoppa hemlösheten. Detta är ett initiativ som syftar till att synliggöra ett samhällsproblem som allt för länge varit i politiskt skuggläge. Det inger i alla fall hopp om framtiden!

I veckan har GS hållit sitt andra förbundsmöte. På hemsidan finns ett referat från mötet. En fråga som diskuterades och som för övrigt lyfts i de flesta sammanhang är den risk som våra förtroendevalda tar när man engagerar sig fackligt utanför sin arbetsplats. Det är nämligen så att fackligt arbete inte räknas som arbetad tid vid beräkning av arbetslöshetsersättning. Detta innebär att GS förtroendevalda som brinner av engagemang för att bistå medlemmar själva försätter sig i en situation där försörjningen sätts på spel vid arbetslöshet. Samma dilemma hamnar de som har politiska uppdrag i.

Med denna tillämpning riskerar det demokratiska samhället att erodera fullständigt. Vi har sannerligen inte ett överskott på människor som engagerar sig politiskt eller fackligt. Detta problem har IAF (tillsynsmyndigheten för A-kassorna) uppmärksammat borgarna på och ber regeringen att överväga en regeländring. Därmed ligger även denna boll i knäet på Littorin & Co.

En ledamot av förbundsmötet hade ett brinnande inlägg i frustration över vart det svenska samhället är på väg och tyckte att nu får det räcka. GS, tillsammans med övriga förbund måste sätta ner foten och öppet visa sitt missnöje över den borgerliga politiken. Vi har förvisso gjort mycket men det kan säkert göras mer. Därför är frågan vilken kraft vi kan uppbåda. Hur många medlemmar ställer upp på en bred manifestation till stöd för en rättvisare politik? Till stöd för de människor som hamnat i verkligt utanförskap? Hur många kan vi tillsammans med övriga förbund ställa på fötterna?

Henrik Schyffert höll ett bejublat uppträde på den nyss avslutade (S)-kongressen.

Han tyckte också att det får räcka nu. Frågan är hur många medborgare som tycker det?