Så är ännu en debatt om lönerna för landets direktörer i full svang. Debatten följer en viss given logik. Först en förnekelsefas där olika tidsperioder mixas ihop för att mildra effekten av löneutvecklingen. Därefter en försvarsfas med argument som att en börs-vd rekryteras på en global arbetsmarknad och ska prissättas därefter. Man kan också höra att det är en fråga som explicit ska bestämmas av aktieägarna.

Till slut står man ändå där. Naken och avklädd. Det är helt enkelt inte en hållbar utveckling. När industrin träffade avtal i december var den svåraste frågan att knäcka vilken löneutveckling som en globalt konkurrensutsatt industri kunde bära. 12 dagars avtalslöst tillstånd och stenhårda förhandlingar ledde så småningom fram till 2,6%. För en industriarbetare knappt 700 kr/månad.

Den retoriska frågan är då vilken betydelse man ska tillmäta löntagarnas bidrag till en konkurrenskraftig industri. Vi vet att för höga löneökningar leder till försämrad konkurrenskraft och ökad arbetslöshet. Vi vet att reallöneökningar förutsätter hög produktivitet och omställningsförmåga. Utan den kunskapen och det ansvar den insikten för med sig, skulle svensk industri stå sig slätt.

Om nu direktörerna inte kan bära ansvar för sin egen löneutveckling vore det intressant att höra ägarperspektivet på denna fråga. Hur värderas de anställdas insats i förhållande till ledningens? Hur ser man på det ansvarstagande som år efter år genererar miljarder till ägarna?

Det är dags att kliva ut ur styrelserummen och ta ansvar. Vet ni inte hur? Fråga era anställda.