Har vi tagit ut för låga löneökningar? Frågan är intressant med utgångspunkt från att årets avtalsrörelse bedrivs i en miljö där olika branscher har väldigt skiftande förutsättningar.

Nu är det så att om man svarar ja på frågan måste man också bestämma sig för vad som är rimliga löneökningar. Väl avvägda med hänsyn till att vi inte ska prisa ut våra medlemmars jobb.

Det är i detta dilemma som fackföreningsrörelsen sitter. Att hitta balansen mellan löneökningar och sysselsättning. Ansvarstagande är därför en livsnödvändig förutsättning. Man kan alltid diskutera om årets löneförhandlingar har nått den optimala balanspunkten.

Jag har inga problem att försvara våra träffade kollektivavtal med hänsyn tagen till de speciella omständigheter som omgärdat årets avtalsrörelse. Jag har bara en sten som skaver i skon. Det handlar om direktörslöner, bonusar och aktieutdelning.

I stort sett varje gång jag träffar medlemmar så kommer frågan: Varför ska vi ta ansvar när inte andra gör det?

Detta är en fråga som inte kan lösas inom ramen för vår lönebildning. Det är ett samhällsproblem som i grunden handlar om bristen på insikt om att allt hänger ihop. Vad aktieägare och företagsledningar gör påverkar naturligtvis avtalsrörelsen. Detta trots att Svenskt Näringsliv försöker skyla över frågan.

Facken inom industrin har ett mantra inför varje avtalsrörelse. Nämligen att våra löneökningar ska ligga i nivå med jämförbara konkurrentländers. Kort uttryckt, i takt med Europa. Detta är en viktig hållpunkt när löneökningskraven ska bestämmas.

Man skulle kunna förutsätta att bolagsstyrelser och företagsledningar också har en känsla för vilka löneökningar som är långsiktigt hållbara för näringslivet. Så har det inte varit. Men det borde bli.

Därför är det en kittlande tanke att vi inför en ytterligare parameter för analysen av nästa avtalsperiods löneutrymme. I takt med direktörerna.

Det är måhända naivt. Kanske till och med dumt. Men det är inte roligt att gå omkring med skoskav.