Jag vill börja med att be om ursäkt för den dåliga uppdateringen. Det är mycket som händer i den fackliga världen just nu. Avtalsrörelsen har gått in i andra andningen och fler och fler avtal trillar på plats.

Det hörs allt fler röster som menar att Svenskt Näringsliv genom sin stenhårda samordning lyckats att slå sönder den fackliga samordningen. Jag tycker att våra gemensamma utgångspunkter i allt väsentligt stått pall för arbetsgivarnas stenhårda disciplin.

Det är lätt att förtränga vilken ingång vi hade till denna avtalsrörelse. Detta var avtalsrörelsen där arbetsgivarna, stärkta av en omvälvande finanskris, skulle flytta fram positionerna i viktiga maktfrågor. Det var avtalsrörelsen där man skulle bryta sönder vår lönebildningsmodell och endast leverera löneökningar i utvalda företag. En kraftig försvagning av våra centrala kollektivavtal alltså.

Utöver detta skulle man få ett slut på omfördelningen av löneutrymme till kvinnodominerade låglöneområden.

Vad blev det då av detta? Nada. Niente. Nothing.

Vår försvarslinje har spelat bra. Vår offensiv har trots kompakt motstånd lyckats tränga igenom och skapat utrymme för reallöneökningar och tryggare jobb.

Så ska vi idka självspäkning? Jag tycker inte det. Vi bör räta på ryggen och gå vidare på den inslagna vägen. Vi ska ta med oss de erfarenheter vi har och utvärdera vad som hänt. Nästa gång det blir match är vi ännu bättre förberedda.

Alex Schulman bloggade i Aftonbladet i lördags om dagens ungdom. Han driver tesen att engagemang idag är lika med att starta en facebook-grupp. Han ställer sig frågan hur man förändrar något genom ett klick och kallar de som faktiskt försöker göra något för freaks. Jag rekommenderar honom att ta en titt på www.gemensamstyrka.se. Där finns många ungdomar som har förmågan att kombinera moderna kommunikationsmedel med praktiskt engagemang.

Skulle de vara freaks?