Ett starkare skydd för löntagarens intjänade företrädesrätt till återanställning. Ett krav som motverkar godtycklig behandling, helt i enlighet med lagstiftarens intentioner.

Ett fackligt veto mot inhyrning som innebär ett allvarligt ingrepp i arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. Dessutom ett krav som strider mot EU-rätten.

Två helt olika beskrivningar av samma sak och inte helt otippat avtalsrörelsens i särklass hetaste potatis.

Det bud som överlämnades till parterna i helgen innehöll ingen lösning av denna fråga. Som om det inte vore illa nog finns det en rad andra frågor som fortfarande är olösta. Såsom praxis har utvecklats inom industriavtalet brukar de opartiska ordförandena (OPO) jobba med tre skott i magasinet. En inskjutning, en halvträff och slutligen ett skott mitt i tavlan.

Om man ska följa denna liturgi har OPO följaktligen bara ett skott kvar i bössan och det måste träffa. Nu är det inte ödesbestämt att det måste se ut så här varje gång men jag är ändå allvarligt oroad över hur avtalsrörelsen utvecklats. Ska industrin vara normsättande måste avtal vara på plats snart. Om inte det lyckas öppnar sig ett helt nytt landskap.

I detta allvarliga läge är det viktigare än någonsin att vi inom fackföreningsrörelsen håller ihop. Gemensam styrka alltså!