Nu snurrar bonuskarusellen för fullt igen. I Sverige rapporteras att banker delar ut bonusar som är större än vinsten. I USA delar finansinstituten ut bonusar som motsvarar ungefär vad man fick i statligt stöd för att inte gå under. Problem som i sin tur förvärrats av förvridna bonusprogram. Skattebetalarna har som vanligt skägget i brevlådan.

Rörliga lönedelar har funnits ända sedan Taylor kom på ett produktionssystem som levde långt in på sena 1900-talet. Hans ande svävar fortfarande över industrin. Taylors idé var att stycka upp produktionen i så små delar att arbetsinnehållet blev minimalt. Detta hade flera fördelar för aktieägarna. Produktionskostnaderna var lätt beräkningsbara. Utbildningskostnaderna minimala och arbetarna var lätt utbytbara när de blivit utslitna av alltför monotona och enformiga arbeten. Haken var att upprätthålla produktiviteten. För att få arbetarna motiverade betalade man efter prestation. Syftet var att skapa drivkraft i ett själsdödande produktionssystem.

Allt eftersom produktionssystemen utvecklats har Taylors idéer tappat fotfäste. Man har också upptäckt att människor idag inte nöjer sig med ackord som drivkraft. Man vill utvecklas också i arbetslivet.

Med detta sagt kan man fundera över de bonusprogram som uppenbarligen är livsnödvändiga för att motivera finansvärldens aktörer att göra ett bra jobb. Man kan rimligen utgå från att det inte är samma skäl (OBS! Ironi) som på Taylors tid.

Jag har inget emot rörliga lönedelar som princip. Det blir en snedvriden debatt när man angriper bonussystemen utifrån en principiell utgångspunkt. Då blir det fokus på bonus som företeelse. Den kritiska frågan är om systemen är utformade på ett sätt som skadar inte bara det egna företaget utan också samhällsekonomin i stort. Det har vi tyvärr beskådat i den finanskris som vi ännu inte återhämtat oss ifrån. Därför måste Finansinspektionen och andra marknadsaktörer hålla bankdirektionerna i herrans tukt och förmaning.

Sedan har vi nivåfrågan. Det tenderar mer att bli en filosofisk frågeställning. Är det verkligen så att dessa finansvärldens tolvtaggare inte fungerar utan att tävla om vem som får mest pengar? Är det i själva verket så att dessa kvalificerade, högt akademiskt skolade herrar faktiskt tror att rikast vinner?