alt

Per-Olof Sjöö, ordförande för GS

Jag är sedan den 1 juni 2009 ordförande för det nybildade fackförbundet ”GS – facket för skogs-, trä- och grafisk bransch”. GS är en sammanslagning av Skogs- och Träfacket samt Grafiska Fackförbundet.

Jag är en 41-årig trebarnspappa som är uppväxt i de djupaste småländska skogarna. Har en yrkesbakgrund som fönstersnickare på Elitfönster i Lenhovda. Bor numera i Kungsängen utanför Stockholm. Tillbringar också en del fritid i Ludvika där jag har en särbo.

Jag blev tidigt politiskt intresserad. Min far var fackligt aktiv så jag blev i mångt och mycket matad med politik vid köksbordet. Att söka lösningar för ett rättvisare samhälle blev min drivkraft. Det var ett naturligt steg att engagera mig fackligt när jag började på Elitfönster.

 

Vägval efter Laval

2009 December 6 11:02:00

Så har det sista bladet vänts i kapitlet Laval och Byggnads. I veckan föll det slutgiltiga avgörandet i Arbetsdomstolen. Facket fick naturligtvis stryk. Det är ett följdriktigt slut på en historia som det inte har kommit något gott ur. Ett crescendo i en föreställning där nyliberala krafter firat stora triumfer.

Jag måste erkänna att jag är utless på Laval-frågan. Inte så att jag skyller på Byggnads. I denna soppa är vi alla lika goda kålsupare. Jag tror att vi gemensamt gått bort oss i ett systemförsvar utan att ha en fullödig analys av det system vi försvarar.


Många sätter likhetstecken mellan den svenska modellen och starka kollektivavtal. I själva verket bygger den så omhuldade modellen på många samverkande faktorer. Den enskilt viktigaste faktorn är de svenska fackens förmåga att organisera. I en rosa-skimrande löftesromantik har vi gemensamt riktat fokus på att upprätthålla kollektivavtalen. Kruxet är bara att vår avtalsmodell tillkommit i en strikt nationell struktur. Vi lever i en omvärld där arbetsmarknaden inte begränsas av nationella ramverk. Vi måste inse att vi har en europeisk arbetsmarknad och att vår svenska arbetsmarknadsmodell inte fullt ut är kompatibel med den.  


I Europafackliga sammanhang begränsas vi av att alla fackliga företrädare omöjliggör en stark gemensam strategi genom att tänka nationellt. Detta måste vi sluta med!


Frågan vi alla borde ställa oss är därför den här: Hur ser vi till att upprätthålla vår unika organisationsgrad i en förändrad omvärld? Hur ser vi till att organisera alla arbetskamrater, även de som kommer hit från andra länder? Hur skapar vi en gemensam europeisk plattform för en offensiv facklig politik? 


Jag är säker på att allt annat löser sig om vi börjar med det mest grundläggande. Det gjorde de som en gång byggde den svenska modellen. Vi är dem svaret skyldiga!