I veckan har GS hållit sitt andra förbundsmöte. På hemsidan finns ett referat från mötet. En fråga som diskuterades och som för övrigt lyfts i de flesta sammanhang är den risk som våra förtroendevalda tar när man engagerar sig fackligt utanför sin arbetsplats. Det är nämligen så att fackligt arbete inte räknas som arbetad tid vid beräkning av arbetslöshetsersättning. Detta innebär att GS förtroendevalda som brinner av engagemang för att bistå medlemmar själva försätter sig i en situation där försörjningen sätts på spel vid arbetslöshet. Samma dilemma hamnar de som har politiska uppdrag i.

Med denna tillämpning riskerar det demokratiska samhället att erodera fullständigt. Vi har sannerligen inte ett överskott på människor som engagerar sig politiskt eller fackligt. Detta problem har IAF (tillsynsmyndigheten för A-kassorna) uppmärksammat borgarna på och ber regeringen att överväga en regeländring. Därmed ligger även denna boll i knäet på Littorin & Co.

En ledamot av förbundsmötet hade ett brinnande inlägg i frustration över vart det svenska samhället är på väg och tyckte att nu får det räcka. GS, tillsammans med övriga förbund måste sätta ner foten och öppet visa sitt missnöje över den borgerliga politiken. Vi har förvisso gjort mycket men det kan säkert göras mer. Därför är frågan vilken kraft vi kan uppbåda. Hur många medlemmar ställer upp på en bred manifestation till stöd för en rättvisare politik? Till stöd för de människor som hamnat i verkligt utanförskap? Hur många kan vi tillsammans med övriga förbund ställa på fötterna?

Henrik Schyffert höll ett bejublat uppträde på den nyss avslutade (S)-kongressen.

Han tyckte också att det får räcka nu. Frågan är hur många medborgare som tycker det?