Det går att säga mycket om det dagsaktuella politiska läget. Framförallt när det gäller det Socialdemokratiska partiet. Å andra sidan är det många andra som känner sig manade att göra det, så jag tror jag avstår.

Bättre då att försöka sträcka sig över planket och se vad som väntar där. Borgerliga analyser vill gärna göra gällande att vänsterns lösningar inte passar in i dagens samhälle. Förr i tiden byggde vi landet tillsammans, nu bygger alla sin egen framtid. Politiken som verktyg har förminskats. På allmän begäran. Det finns fog för en sådan syn, inte minst med tanke på de två senaste valresultaten i Sverige.

Borgerliga politiker är dock svaret skyldiga på en punkt. Nämligen arbetslinjen. Ingen regering någonstans kan räkna med fortsatt förtroende om man inte har en plan för full sysselsättning.

Enligt ILO försvann 27 miljoner jobb globalt i den senaste finanskrisen och jobbkrisen förvärras nu för varje dag. Ungdomars situation är särskilt utsatt. Som en följd av detta växer den informella sektorn dramatiskt. Vilket i sin tur gröper ur statsfinanserna.

Multinationella företags lönsamhet är, till skillnad från staternas finanser god, men investeringsviljan låg. Ojämlikheten breder med andra ord ut sig på vår planet.

Samtidigt som det finns ett enormt sysselsättningstapp att hämta igen kommer nya generationer som också vill kunna försörja sig på ett jobb med hyfsade villkor.

Då är frågan som alla borde ställa sig: Varifrån kommer de nya jobben? Och vad gör vi om inte marknaden skapar dessa jobb?

Nyliberala tänkare förstår inte ens frågan. Arbetarrörelsen förstår frågan men söker trovärdiga svar. Det är skillnaden. Och hoppet om en bättre framtid.

Läser på ledarplats i Aftonbladet att Moderaterna ytterligare stärker greppet över hur svenska folket ska bli informerade om regeringens klokskap. Därför, kära bloggläsare, är det lika bra att resignera. Här följer min nya omarbetade topplista över årets viktigaste politiska skeenden.

1. Beslutet om sänkt krogmoms

En reform som excellerar i social ingenjörskonst. Krogbesök är en lyx som hittills varit förbehållen bättre bemedlade medborgare. Jag ser nu framför mig alla de sjuka och arbetslösa som knappt kan bärga sig inför möjligheten att få komma ut och äta en bit mat i en större gemenskap. För att inte tala om alla ensamstående föräldrar som snart kan lämna stekpannan med vidbränd falukorv hemma och unna sig lyxen att bli serverade god och näringsriktig mat på ett lokalt näringsställe. Och alla jobb som skapas i och med detta. I en bransch som verkligen kännetecknas av att vilja bidra till ett starkare samhälle. Man blir mållös.

2. Regeringens hantering av fordonskrisen

Redan i inledningen av SAAB-krisen lät vår dåvarande näringsminister oss veta att det var bättre att ägna sig åt vindkraft. Detta sansade förhållningssätt utmärker för övrigt den svenska regeringen. I andra starka biltillverkarländer som USA och Tyskland har staten haft en mer släpphänt inställning och faktiskt aktivt bidragit till att den omoderna bilindustrin ska överleva. Så när SAAB försattes i konkurs är det en logisk följd av att man inte hörsammat regeringens budskap. Nu får regeringens ministrar ägna dyrbar tid åt att besöka Trollhättan.

Frågan rymmer dock större allvar än så. Medborgarna har ännu inte till fullo förstått att svensk industri är passé. Regeringens åtgärder syftar till att stärka tjänstesektorn, se p1. Tyvärr kan man ibland på gator och torg höra kritik, om än måttfull sådan. Sambandet mellan exportinkomster och en stark offentlig sektor är djupt rotad i svenskens medvetande. Därför är det viktigt för oss alla att verkligen öppna våra sinnen och städa ut dammet ur vårt kollektiva medvetande.

3. Konkurrensutsättning

Detta är ett av regeringens mest lyckosamma projekt. Att konkurrensutsätta offentlig verksamhet bidrar till en mer effektiv samhällelig service. Vi har bland annat sett detta i äldrevården där kunder, nyss insjuknade i alzheimers, får förmånen att välja inriktning på sitt nya boende. Det är sannerligen inte lätt att lämna eget hus och hem efter en lång levnad. Därför kan tillvaron kryddas med att ställas inför olika alternativa vårdformer inom äldrevården. Mot bättre vetande har det påståtts att det är en brist i systemet att skattemedel på detta sätt blir till vinst i privata bolag. Även dessa resonemang härrör från en svunnen tid. Tidens tecken är att vi, från vaggan till graven, är kunder på en marknad. Hur skulle det annars se ut?

Nu sänker sig midvintermörkret över vårt avlånga land. Och medan vi alla kan vara tryggt förvissade om att regeringen vakar över oss tillönskar jag dig en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

Äntligen börjar trycket pumpas upp i den pågående avtalsrörelsen. Efter OPO:s första hemställan har vi för första gången fått klart för oss hur arbetsgivarna ser på löneökningsutrymmet. Man tycker vi ska ha samma nivåer som i innevarande avtal. Det är kris i Sveriges industri. Ungefär samma läge som när vi träffade avtal förra gången.

Det påstås att parterna har olika verklighetsuppfattning, implicit att facket inte fattar vad som pågår runt om i världen. Alternativt att arbetsgivarorganisationerna snackar ner sina egna medlemsföretag. Det är nu inte helt sant. Vi delar i stort samma verklighetsbild. Den särskiljande frågan är vilka parametrar som ska ligga till grund för bedömning av tillgängligt löneutrymme.

Det finns naturligtvis många faktorer som påverkar löneutrymmet. Facken inom industrin har skrivit en rapport som berör just detta ämne. Vi lever i tider där konjunkturella svängningar tenderar att bli större. Innebär det automatiskt att löneökningsutrymmet över tid blir mindre? Ska man titta bakåt eller framåt? Varken arbetsgivarna eller vi kan med fortsatt trovärdighet välja ett förhållningssätt som passar just för stunden.

Vi vet att lönsamheten i svensk industri är bättre än på länge. Finansanalytiker tror att utdelningarna till aktieägarna kommer att öka. I våras delades det ut 140 miljarder. Det är alltså inte så mycket kris. Men för de som arbetar ihop vinsterna är krisen allestädes närvarande.

Industrifacken vet vilket pris vi får betala om man sumpar företagens konkurrenskraft. Det gör vi aldrig. Däremot vill vi se en rimlig fördelning av de värden som skapas i företagen. Det är själva kärnan i den intressekonflikt som en avtalsrörelse är. Fördelningsdimensionen hamnar alltför lätt i skuggan av massmedias rapportering av makroekonomiska förutsättningar. Därför behöver vi ibland påminnas om det självklara.

Jag är ingen expert på det här med offentligt finansierad omsorg. Den senaste skandalen inom äldreomsorgen väcker därför en del frågor. Om man bortser från det valfrihetsargument som har varit den nyliberala rökridån för konkurrensutsättning av offentliga verksamheter så återstår det några vägval.

Om privata aktörer ska driva offentlig verksamhet med skattemedel så borde själva incitamentet vara att det ska bli någon krona över. Det ingår så att säga i konceptet. Därför blir det ett märkligt resonemang när man förfäktar idén om att offentliga verksamheter ska konkurrensutsättas men de får inte gå med vinst. Det blir i stort sett bara Florence Nightingale som lämnar anbud på verksamheter då.

Det är nog i stort sett lika illa att tala om för en privat aktör att om du driver äldreboendet effektivt och går med vinst så tar vi den och omfördelar till annan offentlig verksamhet, för det är skattemedel du profiterar på. Nightingale-varning där också.

Man kan ju naturligtvis försöka ställa hårda kvalitetskrav för att undvika rovdrift. Om man är bunden till specificerade kvalitetskrav och samtidigt har en drivkraft att tjäna pengar, vad händer då? Eftersom personalkostnader är en dominerande kostnad ligger det nära till hands att leta i den lådan. Då kan man upprätthålla en bra kvalitet för vårdtagaren men hur blir det för personalen? På lång sikt?

Återstår då bara två alternativ. Antingen tuggar vi i oss att vår äldrevård är konkurrensutsatt och bejakar det faktum att skattemedel kan bli vinst för privata näringsidkare. Eller fredar vi våra äldre från marknadens konkurrens och tuggar i oss att en och annan skattekrona möjligtvis inte blir så effektivt använd som om den varit konkurrensutsatt. Den som väljer det senare alternativet riskerar i dagens samhällsklimat att bli beskylld för att vara kommunist.

Så ser det ut i valfrihetens Sverige. Jag vill i alla fall redan nu meddela att jag på ålderns höst väljer bort möjligheten att få min nedkissade blöja vägd på morgonen.

Nyss hemkommen från UNI Europas kongress i Toulouse är det en fråga som poppar upp ideligen. Vem styr Grekland? Frågan kan synas märklig utifrån ett nordiskt utsiktstorn men det som utspelar sig i Sydeuropa just nu saknar motstycke i modern historia.

Grekiska kollegor vittnade på kongressen om de praktiska konsekvenserna av de plågsamma åtstramningar som det grekiska folket nu genomlider. För varje nytt stödpaket krävs det allt större offer. Tidigare har kraftiga nedskärningar gjorts i den offentliga sektorn. Skyddsnäten har urgröpts, pensionsvillkoren försämrats. Men det räcker inte. Nu är lönebildningen i fokus. Inga kollektivavtalsförhandlingar tillåts längre. Lagstiftningen om minimilöner är på upphällningen. Det är åtstramningar som får Perssons sanering av de svenska statsfinanserna på 90-talet att framstå som rena semesterresan.

Är det då det grekiska parlamentet som styr utvecklingen? Möjligtvis i någon sorts chimär. I spåren av skuldkrisen har en ny maktspelare tagit plats. Den kallas Trojkan och består av tjänstemän i EU-kommissionen, ECB (Europeiska Centralbanken) och IMF (Internationella Valutafonden). Inga stödpaket godkänns om inte Trojkan är nöjd med motprestationen. Likt en modern inkvisition härjar man i skuldtyngda länder. Naturligtvis har även Trojkan en herre. Någon kan tro att det är europeiska demokratiska institutioner som Trojkan betjänar. Dessa demokratiska institutioner övervakas dock av en nervös global finansmarknad. Som vanligt.

I tider av desperation görs offer som i ett normalläge skulle vara otänkbara. Operation Rädda Euron är en desperat aktion. Då väger demokratiska värden lätt. Detta borde vi alla ha i åtanke när vi lite högdraget fnyser åt grekiska demonstranter.

Vän av ordning kanske undrar om jag har ett bättre alternativ till lösning på skuldkrisen? Det är möjligt att länder med gemensam valuta kräver gemensam skatte- och finanspolitik. Samordning av arbetskraftskostnader och andra stabiliserande åtgärder. Men då pratar vi om ett annat EU än vi har idag och det är definitivt inte svaret på den akuta krisen. Så svaret är nej, jag har ingen bättre lösning.

Min fråga är mer filosofisk: Är demokratin ett rimligt offer för att rädda en gemensam valutamarknad. Den frågan kan inte Trojkan svara på. Det är faktiskt en av få frågor som det grekiska folket fortfarande äger.

Så har GS förbundsmöte fattat beslut om ramarna för samordning inför kommande avtalsrörelse. Förbundsmötet har beslutat att anta Facken inom industrins avtalsplattform och att avslå LO:s rekommendation om samordning. Det var inget lätt beslut att fatta. Samordningen inom LO är ett mycket viktigt verktyg i förbundets lönepolitik. Därför är det med svårmod vi tvingats fatta detta beslut.

Bakgrunden till avvisandet av LO:s rekommendation står att finna i den siffersättning som påkläddes det representantskapsbeslut som fattades den 29 augusti. Hela processen beskrivs på ett utmärkt sätt i Dagens Arbetes analys. På vårt största avtalsområde ligger 40% av GS kvinnliga medlemmar under den brytpunkt på 22 400 kr/månad som gör att jämställdhetspotten slår till. På samma avtalsområde ligger en tredjedel av alla medlemmar under brytpunkten.

Den bild som ges av GS, Livs och IF Metall i den allmänna debatten utgår från att det är högavlönade män som i njugg egoism missunnar kvinnligt dominerade avtalsområden en relativ löneförändring. Det är inte en korrekt beskrivning av verkligheten.

Vårt indiska reptrick är att förklara för våra medlemmar varför lågavlönade kvinnliga snickeriarbetare ska avstå löneutrymme till förmån för andra avtalsområden. Avtalsrörelse efter avtalsrörelse. Det har tidigare år gått genom svåra kompromisser. I år stod inte kompromissen att finna.

Om alla LO-förbund kan se nyanserna i den problematik som samordningen innefattar borde det gå att hitta en konstruktiv väg framåt. Om alla fortfarande utgår från att GS medlemmar består av högavlönade egoistiska män tar vägen slut. Valet borde vara enkelt.

För bortom den fackligt interna process som sugit energi i flera månader ligger tuffa förhandlingar med arbetsgivarna. Det känns som om strålkastarljuset ska riktas om.