Så har årets Almedalsvecka inletts. Allas vår landsfader Fredrik Reinfeldt öppnade talarveckan genom att använda ett gammalt verktyg i lådan. Genom att påstå att Moderaterna numera är det statsbärande partiet lever han den dröm som partiet gemensamt har formulerat för ett par år sedan. Ska man uppröras av detta? Eller lite generat le åt eländet?

Jag har inte förstått allvaret förrän jag hörde Reinfeldt utveckla sina tankegångar. Det är nämligen så, gott folk, att Moderaterna nuförtiden representerar ett allmänintresse. Man tar ansvar för hela Sverige. Inte som den rödgröna alliansen vars politiska agenda närmast gynnar särintressen. Så låter Moderaterna 2010. Gösta Bohman känns långt borta.

Det hade väl varit skit samma om Reinfeldt hade fört en annan politik än Bohman. Men gör han verkligen det? Vilka har gynnats av Moderaternas regeringspolitik? Ja, äger du ett radhus i Täby och är höginkomsttagare är du vinnare. Är du sjuk eller arbetslös är du förlorare.

Det är detta som är så obehagligt. De grupper som Reinfeldt valt att gynna med sin politik kommer alltid att klara sig, oavsett vilken regering som har makten. De som är beroende av politikens makt är i Moderaternas ögon ett särintresse.

Med en sådan politik blir man inte landsfader. Snarare en kort historisk parantes.

Om tre timmar är det formell kongressöppning för ITUC:s kongress i Vancouver. ITUC skulle väl närmast kunna beskrivas som fackföreningsrörelsens globala konfederation. Temat för kongressen är "från kris till global rättvisa" och detta genomsyrar kongressveckans aktiviteter. Gästtalare är bland annat Greklands premiärminister Papandreou och Argentinas president de Kirchner.

Denna globala fackliga kongress har tyvärr hamnat i skuggan av det G20-möte som också äger rum i Kanada i dagarna. När man läser tidningarna här så förstår man det moment 22 som många skuldtyngda regeringar nu brottas med. Barack Obamas inspel till G20-mötet är att inte släppa de stora stödpaket som hållit världsekonomin på fötter sedan finanskrisen briserade. Samtidigt sitter många länder med skenande budgetunderskott. Några europeiska länder sitter redan i skiten. För en lekman verkar det som att det tornar upp sig till ett rejält oväder när detta uppskjutna drama inte kan hindras längre.

För det är väl oundvikligt att så småningom kapa skuldberget. Undrar vilka som då får betala priset? Om staten måste dra in på utgifter så är det en kvalificerad gissning att det är löntagare, sjuka och arbetslösa som drabbas. Det är till och med mer än en gissning. Som Tage Danielsson sa "det är en intill visshet gränsande sannolikhet".

Med denna inramning känns det verkligen angeläget med globala fackliga strategier. När det blåser upp till storm tror jag att många regeringar är betjänta av starka fackföreningar. Politiskt kaos är alternativet.

Jag har just avslutat ett möte med kollegor från Malaysia och Vietnam. Det är skrämmande att höra hur multinationella företag plöjer sig igenom land efter land på jakt efter lönsamma affärer. Migrerande arbetskraft bär upp näringslivet till priset av att arbetarrättigheter kränks. Lyckas facket trots allt motstånd organisera arbetarna får man börja om när de tidsbegränsade anställningskontrakten löper ut och nya arbetare kommer. I Malaysia försöker man så gott man kan att informera arbetskraften om vilka rättigheter man har. Bland annat utfärdar man ett "Migrant Workers Rights Passport" som man försöker sprida till så många som möjligt.

Skogscertifieringssystemen blir allt viktigare eftersom både producent- och konsumentkraven på ett uthålligt skogsbruk ökar. Utan rimliga arbetsvillkor för arbetarna kommer inte ett uthålligt skogsbruk att uppnås. Det finns inga andra intressenter än fackföreningsrörelsen som driver denna fråga. Därför är det ibland nödvändigt att tänka bort nationsgränserna.

Det allra bästa är om certifieringskedjan löper från skogsbruk till färdig produkt. Vad hjälper det om ett träd avverkats enligt certifieringsstandard om nästa led i kedjan inte fungerar. GS och fackföreningsrörelsen verkar för att både trädgårdsmöbler och böcker ska kedjecertifieras.

Nu till något mycket viktigare. I utländska medier har det döpts till altar-gate. Nämligen frågan om huruvida konungens överlämnande av kronprinsessan vid bröllopet är ett tecken på patriarkalism. Frågan ter sig närmast grotesk med tanke på att hela systemet med ett kungahus är en kvarleva från medeltiden. Ett tips till brudparet: Låt prinsen in spe överlämnas av sin mor. Det rockar fetare.

Så har förbundet ytterligare en gång tvingats varsla om stridsåtgärder. Denna gång handlar det om förhandlingar om ett nytt skogsavtal. Det speciella med detta konfliktvarsel är att det är föranlett av att vår motpart, Skogs- och Lantarbetsgivarförbundet (SLA), vill fasa ut den arbetstagardefinition som funnits i 50 år.

Enligt SLA förhindrar denna avtalsreglering ett flexibelt skogsbruk. Enligt vårt förmenande är arbetstagarbegreppet ett viktigt verktyg för att försvara kollektivavtalsvillkor i skogsbruket. För att förstå denna komplicerade tvist är det viktigt att titta i backspegeln. Denna fråga är inte direkt dagsfärsk.

I tidningen Skogsindustriarbetarens nr 13 år 1959 kunde man läsa om hästföraren Vinny Larsson som lämnat timmerutförseln per häst och blivit traktorentrepenör. Vinny berättade att tillvaron som entrepenör blivit en besvikelse. Efter nio års slit summerade han sin entrepenörskarriär med följande uttalande i tidningen: Jag har aldrig nånsin varit så fattig.

På 1980-talet startade en strukturomvandling för avverkningslagen. Många var de anställda som ställdes inför faktum. Bli entrepenör eller lämna skogsbranschen. Denna utveckling har fortsatt och få branscher är så "entrepenadiserade" som skogsbruket.

Avtalsparterna har dock varit kloka. I samband med ATP-reformens införande var man överens om att det var viktigt att reda ut under vilka förutsättningar man var arbetstagare respektive uppdragstagare. Därför finns det en reglering som något förenklat innebär att röjning och plantering ska ske av arbetstagare och därmed betalas enligt kollektivavtalade villkor.

Det är detta som SLA menar är "oflexibelt". Vad SLA vill är naturligtvis att få jobben utförda så billigt som möjligt.

1959 var det Vinny Larsson från Vitå som drabbades. 2010 är det Pjotr från Gdansk. I övrigt är det lika.

Har vi tagit ut för låga löneökningar? Frågan är intressant med utgångspunkt från att årets avtalsrörelse bedrivs i en miljö där olika branscher har väldigt skiftande förutsättningar.

Nu är det så att om man svarar ja på frågan måste man också bestämma sig för vad som är rimliga löneökningar. Väl avvägda med hänsyn till att vi inte ska prisa ut våra medlemmars jobb.

Det är i detta dilemma som fackföreningsrörelsen sitter. Att hitta balansen mellan löneökningar och sysselsättning. Ansvarstagande är därför en livsnödvändig förutsättning. Man kan alltid diskutera om årets löneförhandlingar har nått den optimala balanspunkten.

Jag har inga problem att försvara våra träffade kollektivavtal med hänsyn tagen till de speciella omständigheter som omgärdat årets avtalsrörelse. Jag har bara en sten som skaver i skon. Det handlar om direktörslöner, bonusar och aktieutdelning.

I stort sett varje gång jag träffar medlemmar så kommer frågan: Varför ska vi ta ansvar när inte andra gör det?

Detta är en fråga som inte kan lösas inom ramen för vår lönebildning. Det är ett samhällsproblem som i grunden handlar om bristen på insikt om att allt hänger ihop. Vad aktieägare och företagsledningar gör påverkar naturligtvis avtalsrörelsen. Detta trots att Svenskt Näringsliv försöker skyla över frågan.

Facken inom industrin har ett mantra inför varje avtalsrörelse. Nämligen att våra löneökningar ska ligga i nivå med jämförbara konkurrentländers. Kort uttryckt, i takt med Europa. Detta är en viktig hållpunkt när löneökningskraven ska bestämmas.

Man skulle kunna förutsätta att bolagsstyrelser och företagsledningar också har en känsla för vilka löneökningar som är långsiktigt hållbara för näringslivet. Så har det inte varit. Men det borde bli.

Därför är det en kittlande tanke att vi inför en ytterligare parameter för analysen av nästa avtalsperiods löneutrymme. I takt med direktörerna.

Det är måhända naivt. Kanske till och med dumt. Men det är inte roligt att gå omkring med skoskav.

Med stor frenesi anstränger sig nu Reinfeldts regering, med finansministern som härförare, för att förklara de ökade klyftor som blivit resultatet av regeringens politik. Dagspolitiken har kryddats med ett slags nyspråk, måhända inspirerat av Orwells roman 1984. Nyspråket går ut på att säga en sak och göra en helt annan.

Så när Anders Borg får frågan om varför regeringens politik ökar klyftorna säger han att regeringens politik minskar klyftorna. Han säger att regeringen vill minska klyftorna. Fakta är att regeringens samlade politik innebär en formidabel förmögenhetomfördelning. De rika svenskarna har skördetid. Sjuka och arbetslösa betalar notan. Det går inte att snacka bort.

Det är möjligt att regeringen inspirerats av ekonomen J K Galbraiths hästskitsteorem. Han ironiserade över nyliberalismens idé att mer på de rikas bord skulle gynna de fattiga. Han hade observerat det faktum att hästar som äter havre skiter ut lite åt sparvarna.

Alternativet till denna orättfärdiga politik är en politik för ett jämlikt samhälle. Fördelningspolitik är ett klassiskt socialdemokratiskt signum. Ett framgångsrecept för ett samhälle som vill utvecklas. En sådan politik finns inom räckhåll. Den 19 september 2010.

Jag vill börja med att be om ursäkt för den dåliga uppdateringen. Det är mycket som händer i den fackliga världen just nu. Avtalsrörelsen har gått in i andra andningen och fler och fler avtal trillar på plats.

Det hörs allt fler röster som menar att Svenskt Näringsliv genom sin stenhårda samordning lyckats att slå sönder den fackliga samordningen. Jag tycker att våra gemensamma utgångspunkter i allt väsentligt stått pall för arbetsgivarnas stenhårda disciplin.

Det är lätt att förtränga vilken ingång vi hade till denna avtalsrörelse. Detta var avtalsrörelsen där arbetsgivarna, stärkta av en omvälvande finanskris, skulle flytta fram positionerna i viktiga maktfrågor. Det var avtalsrörelsen där man skulle bryta sönder vår lönebildningsmodell och endast leverera löneökningar i utvalda företag. En kraftig försvagning av våra centrala kollektivavtal alltså.

Utöver detta skulle man få ett slut på omfördelningen av löneutrymme till kvinnodominerade låglöneområden.

Vad blev det då av detta? Nada. Niente. Nothing.

Vår försvarslinje har spelat bra. Vår offensiv har trots kompakt motstånd lyckats tränga igenom och skapat utrymme för reallöneökningar och tryggare jobb.

Så ska vi idka självspäkning? Jag tycker inte det. Vi bör räta på ryggen och gå vidare på den inslagna vägen. Vi ska ta med oss de erfarenheter vi har och utvärdera vad som hänt. Nästa gång det blir match är vi ännu bättre förberedda.

Alex Schulman bloggade i Aftonbladet i lördags om dagens ungdom. Han driver tesen att engagemang idag är lika med att starta en facebook-grupp. Han ställer sig frågan hur man förändrar något genom ett klick och kallar de som faktiskt försöker göra något för freaks. Jag rekommenderar honom att ta en titt på www.gemensamstyrka.se. Där finns många ungdomar som har förmågan att kombinera moderna kommunikationsmedel med praktiskt engagemang.

Skulle de vara freaks?