Vart är vi på väg? Frågan ställs varje fredag i ett känt underhållningsprogram. Nu bör frågan ställas på ett mer övergripande plan. Anledningen är vår statsministers budskap under högnivåmötet i Davos nyligen.

Om vi bortser från det fullständigt häpnadsväckande påståendet att industrin i praktiken är borta från Sverige så drivs nu tesen att Sverige behöver fler låglönejobb. Man förstår att detta upptar Reinfeldts tankar, givet den politik som förts sedan 2006. Men frågan är om det inte säger mer om synen på hur Sverige ska utvecklas i framtiden. För vilka signaler skickas till Sveriges medborgare? Om Sverige ska kunna utvecklas måste alltså fler låglönejobb komma till.

Sveriges utveckling har genom åren drivits av företag som konkurrerat på en knivskarp internationell marknad. Är det i denna sektor som de nya låglönejobben ska komma? Förmodligen inte eftersom det enligt statsministern i praktiken inte finns någon industri kvar.

Reinfeldts livsåskådning är snarare fatalistisk. Han har konstaterat att allt för många av våra medborgare har för dålig utbildning alternativt är för dåligt motiverade. Därför ska arbetsmarknaden anpassas till detta faktum. De möjligheter som finns vad gäller nya innovationer, klimatsmart och uthållig produktion av varor och tjänster i en globaliserad värld står inte medborgarna till buds. Det är givet på förhand och kan inte åtgärdas med politiska metoder, till exempel utbildning. Eller näringspolitik.

Jag kanske har fel. Kanske är överdrivet misstänksam och ogint inställd till regeringen. Om så är fallet är jag tacksam för om någon vänlig själ kan klargöra: Vart är vi på väg?

Igår såg vi i Uppdrag Granskning hur kamerunska arbetare kommit till Sverige för att plantera skog. De förespeglingar om avtalsenlig lön och sjyssta villkor som framställts till dem, Migrationsverket och GS förbyttes till ett kontrakt som snarast är att likna vid slaveri. Den arbetsrättsliga aspekten av detta fall måste nu ha sin gång och för GS är det självklart att stödja dessa arbetare trots att de inte är medlemmar i facket.

I början av 90-talet jobbade jag en kort period i Tyskland med reklamationsarbeten av fönster på ett nybyggt område utanför Berlin. Då fick jag en inblick i det tyska gästarbetarsystemet eftersom det fanns många turkiska byggarbetare på plats. Jag och mina arbetskamrater fick också känna på hur det kändes att bli behandlade som gästarbetare. På vägen hem resonerade vi om detta och var rörande överens om hur lyckligt lottade vi svenskar var som inte hade detta gästarbetarsystem. Snarare var vi stolta över hur vi tog hand om de invandrare som kommit till Sverige och fått jobb på våra industrier.

Jag brukar ha denna erfarenhet som referenspunkt när jag betraktar svensk arbetsmarknad av idag. Om jag och mina arbetskamrater för tjugo år sedan hade fått skissa på ett värsta scenario tror jag ändå inte att vi hade kunnat uppbringa tillräckligt med fantasi för att beskriva dagens verklighet. Svensk arbetsmarknad uppvisar en fasad som vid första anblicken ser ut som för tjugo år sedan. En svensk modell med kollektivavtal och ordning och reda. Under denna yta har vi tusentals människor som lever i en annan verklighet. De finns på byggen, restauranger och i våra svenska skogar.

Detta är människor som kommer hit från fattigare delar av vår värld. Ofta med föreställningen att Sverige är ett föregångsland vad gäller löner och arbetsvillkor. Många möter istället ett hänsynslöst system vars enda bevekelsegrund är att profitera på deras utsatthet.

Hur kan det ha blivit så här? Det finns många anledningar. Lagstiftning, myndigheters slapphet, fackets svårigheter att upprätthålla avtalskontroller. Politikers blinda tro på avreglering. Men det kan vi egentligen skita i.

Lösningen står inte att finna i ett stopp för invandring. Däremot måste vi som ser denna utveckling kräva förändring. Annars förlorar vi alla vår värdighet.

Nu strömmar rapporterna in över bostadsbristen för de ungdomar som ska studera på högskola och universitet. Bristen på studentbostäder är akut. Bara i Stockholm finns det behov av 7000 nya bostäder enligt Sveriges förenade studentkårer. Situationen är likartad på de större studieorterna i Sverige. Stockholms Handelskammare har varnat för att bostadsbristen hämmar tillväxten. Bostadsminister Attefall ser problemet men avvisar kategoriskt alla inslag av statliga subventioner.

Andra sidan av detta mynt berör husindustrin. Träindustrin har under ett antal år byggt upp en unik kompetens i industriellt byggande. Ett byggande som är kostnadseffektivt och klimatsmart. Modulbyggande passar särskilt bra för behovet av nya studentbostäder. Det vi nu ser hända är att stora delar av den industriella kapaciteten riskerar att slås ut.

Det är enormt frustrerande att se behovet samtidigt som efterfrågan är i det närmaste obefintlig. Husindustrin har alltid varit känslig för konjunktursvängningar. Under senare år har vi dock noterat att det inte är ett statligt intresse att understödja en bostadsmarknad som motsvarar de behov som finns.

De bostäder som behövs i storstadsregionerna kan produceras i glesbygd. Orter som många gånger saknar en alternativ arbetsmarknad. Det är en stor skandal om staten inte ser det som ett nationellt intresse att bevara den unika kompetens som finns i träindustrin. Tyvärr håller tiden på att rinna ut. Attefall måste ta bladet från munnen. Nu.

Den senaste tiden har det förts en debatt om klasshat på storstadstidningarnas kulturredaktioner. Idag tar DN:s ledarskribent Martin Liby Alonso upp tråden. Han skriver bland annat:"För den som ser världen i svart och vitt kan våldet aldrig helt avskrivas". Det är välformulerat och säkert helt korrekt. Problemet är att hela debatten har en akademisk utgångspunkt.

Låt oss för ett ögonblick lämna det perspektivet och fråga oss hur till exempel en migrantarbetare i Stockholms krogvärld ser på samhället. Eller en 28-åring vars enda erfarenhet från svensk arbetsmarknad är högst osäkra tillfälliga anställningar. Eller en arbetslös person fast i Fas3-systemet. Eller en från sjukförsäkringen utmotad medborgare hänvisad till försörjningsstöd. Jag vet inte om tillvaron är svart eller vit men utgår från att det är svårt att betrakta vardagen som himmelsblå.

Addera därefter insikten hos dessa personer att inkomstklyftorna ökar. Insikten om att samhället inte prioriterar hållfasta försäkringssystem, däremot skattelättnader för priviligierade. Det faktum att samhället glider isär leder till frågan om dessa människor kan känna någon slags tillförsikt eller för den delen hopp om bättring. Kommer jag att klara mig? Kan det ställas i utsikt en något mer uthärdlig framtid? Besvaras frågan med ett nej? Voilà, vi skådar ett tvättäkta klasshat. Inte ett sådant välartikulerat klasshat som tar sig uttryck på kulturredaktionerna utan ett som du bär med dig i varje cell, i varje synaps. Eller som Stefan Löfven sade på LO-kongressen: När samhället vänder medborgarna ryggen, vänder medborgarna samhället ryggen.

Hur man ska se på det här ligger i betraktarens ögon. Vi har alla olika utgångspunkter för politikens möjligheter. Jag vet bara att om vi tittar bort kommer det att brinna bildäck på Stockholms gator. Förr eller senare.

Så är ännu en debatt om lönerna för landets direktörer i full svang. Debatten följer en viss given logik. Först en förnekelsefas där olika tidsperioder mixas ihop för att mildra effekten av löneutvecklingen. Därefter en försvarsfas med argument som att en börs-vd rekryteras på en global arbetsmarknad och ska prissättas därefter. Man kan också höra att det är en fråga som explicit ska bestämmas av aktieägarna.

Till slut står man ändå där. Naken och avklädd. Det är helt enkelt inte en hållbar utveckling. När industrin träffade avtal i december var den svåraste frågan att knäcka vilken löneutveckling som en globalt konkurrensutsatt industri kunde bära. 12 dagars avtalslöst tillstånd och stenhårda förhandlingar ledde så småningom fram till 2,6%. För en industriarbetare knappt 700 kr/månad.

Den retoriska frågan är då vilken betydelse man ska tillmäta löntagarnas bidrag till en konkurrenskraftig industri. Vi vet att för höga löneökningar leder till försämrad konkurrenskraft och ökad arbetslöshet. Vi vet att reallöneökningar förutsätter hög produktivitet och omställningsförmåga. Utan den kunskapen och det ansvar den insikten för med sig, skulle svensk industri stå sig slätt.

Om nu direktörerna inte kan bära ansvar för sin egen löneutveckling vore det intressant att höra ägarperspektivet på denna fråga. Hur värderas de anställdas insats i förhållande till ledningens? Hur ser man på det ansvarstagande som år efter år genererar miljarder till ägarna?

Det är dags att kliva ut ur styrelserummen och ta ansvar. Vet ni inte hur? Fråga era anställda.

Konsekvenserna av regeringens A-kassepolitik blir allt tydligare. DN presenterar idag en rapport från Socialförsäkringsutredningen som visar att 64% av de öppet arbetslösa inte får någon ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.

Sedan alliansen tillträdde 2006 har andelen arbetslösa helt utan ersättning nästan fördubblats och en viktig förklaring är att det tar ungefär 14 månader innan man kan ta del av åtgärder hos Arbetsförmedlingen. Huvudsekreteraren i Socialförsäkringsutredningen, Irene Wennemo, talar om dramatiska effekter. För många är kommunernas försörjningsstöd den enda utvägen.

Om man frågar regeringen är det inte tal om dramatiska effekter. Enligt statsministern har man gjort tydliga förändringar av A-kassan. Det håller säkert alla arbetslösa med om. Reinfeldt påtalar också att regelförändringarna bygger på att A-kassan ska vara en omställningsförsäkring. Då är ju frågan om vi med gott samvete kan påstå att A-kassan av idag uppfyller kravet på att vara en omställningsförsäkring?

Det värsta av allt är att regeringens försämringar av A-kassan ska stödja arbetslinjen. Tyvärr är det inte rätt medicin. 356 000 arbetslösa svenskar vittnar om det. De får betala priset för en havererad politik. Jag tycker inte det är anständigt.

Det är ett spännande utspel vi fick ta del av idag. En avslappnad statsminister får illustrera budskapet om att Sveriges befolkning måste arbeta längre. Vår statsminister anger 75 år som referens för en tänkbar framtida pensionsålder. Reportaget innehåller mycket tänkvärt.

Bland annat säger Reinfeldt att de länder vi möter i öppen konkurrens inte har våra välfärdsambitioner. Jag undrar vilka länder han har i åtanke. Kan det vara Tyskland, en av våra viktigaste handelspartners? Eller Indonesien? Kina? Och vilka välfärdsambitioner har egentligen regeringen?

Jag har mött en hel del fackliga kollegor från olika delar världen och deras ambitioner råder det inget tvivel om. Många av dem har haft Sverige som förebild när det gäller att bygga välfärd. Det är med stor förvåning de nu följer den svenska politiska utvecklingen på välfärdsområdet. Som en asiatisk kollega sa till mig i Singapore: Hur kan svenska folket rösta fram en regering som tar ifrån er det som resten av världen strävar efter?

Sedan till Reinfeldts huvudpoäng; vi måste jobba längre. Han har säkert rätt. Det är inte det som är upprörande. Men man får nästan intrycket av att det här är en lätt operation. Som att vi bara behöver finkalibrera dagens arbetsmarknad lite grann. Få människor att bli motiverade. Byta karriär när det börjar gå lite tungt.

Faktum är att LO:s medlemmar inte klarar att arbeta till 65 års ålder. Det ligger ingen lathet i detta. Det räcker inte med motivation. I så fall skulle den ekonomiska drivkraften fått människor att redan idag krampaktigt hålla sig kvar i arbetslivet. Människor tar helt enkelt slut. Kroppen orkar inte längre. Detta kan faktiskt inträffa trots att man trivs med jobbet.

Om Reinfeldts önskningar ska bli uppfyllda krävs det en revolutionerande förändring på svensk arbetsmarknad. Ett helt nytt utbildningssystem kombinerat med en ambitiös arbetsmarknadspolitik för att öka rörligheten. En bra A-kassa för trygga omställningar. Arbetsmiljöer som inte slår ut människor. Arbetsorganisationer som inte stressar sönder. Livspussel som fungerar. Dagis och skolor, kollektivtrafik. Listan kan göras längre men problemet är att vår hurtfriske statsminister inte tycks se detta.

Det finns grupper som redan idag kan jobba mycket längre än till 65 år. Det är helt ok. Men med dagens pensionssystem blir LO-medlemmar inte bara utslitna utan får också lägre pension. Någon kan tycka att det är klassretorik. Någon kanske anser att LO-medlemmar får skylla sig själva. Ytterligare någon kanske ser det som en politisk uppgift att göra någonting åt det. Var står regeringen?

Det går att säga mycket om det dagsaktuella politiska läget. Framförallt när det gäller det Socialdemokratiska partiet. Å andra sidan är det många andra som känner sig manade att göra det, så jag tror jag avstår.

Bättre då att försöka sträcka sig över planket och se vad som väntar där. Borgerliga analyser vill gärna göra gällande att vänsterns lösningar inte passar in i dagens samhälle. Förr i tiden byggde vi landet tillsammans, nu bygger alla sin egen framtid. Politiken som verktyg har förminskats. På allmän begäran. Det finns fog för en sådan syn, inte minst med tanke på de två senaste valresultaten i Sverige.

Borgerliga politiker är dock svaret skyldiga på en punkt. Nämligen arbetslinjen. Ingen regering någonstans kan räkna med fortsatt förtroende om man inte har en plan för full sysselsättning.

Enligt ILO försvann 27 miljoner jobb globalt i den senaste finanskrisen och jobbkrisen förvärras nu för varje dag. Ungdomars situation är särskilt utsatt. Som en följd av detta växer den informella sektorn dramatiskt. Vilket i sin tur gröper ur statsfinanserna.

Multinationella företags lönsamhet är, till skillnad från staternas finanser god, men investeringsviljan låg. Ojämlikheten breder med andra ord ut sig på vår planet.

Samtidigt som det finns ett enormt sysselsättningstapp att hämta igen kommer nya generationer som också vill kunna försörja sig på ett jobb med hyfsade villkor.

Då är frågan som alla borde ställa sig: Varifrån kommer de nya jobben? Och vad gör vi om inte marknaden skapar dessa jobb?

Nyliberala tänkare förstår inte ens frågan. Arbetarrörelsen förstår frågan men söker trovärdiga svar. Det är skillnaden. Och hoppet om en bättre framtid.