Vikten av industrins normerande roll

      Tweet

Efter att LO-samordningen i löneförhandlingarna spruckit har det ifrågasatts om industrin även i fortsättningen ska ha en normerande roll och gå före i löneförhandlingarna. Kritikernas resonemang bygger på att det är en viss typ av samordning inom LO som ska avgöra om löneökningarna inom industrin ska utgöra riktmärke även för övrig arbetsmarknad. För mig är det två vitt skilda diskussioner som kräver två vitt skilda perspektiv.

Industrins normerande roll i avtalsförhandlingarna bestäms av industrins speciella förutsättning och roll i ekonomin. Industrin är beroende av att kunna sälja sina varor på en internationell marknad. Det sätter en gräns för hur mycket löne-kostnaderna kan stiga utan att svenska företag tappar i konkurrenskraft och får svårare att sälja sina produkter.

När svensk industri höjer priserna blir den omedelbara effekten att efterfrågan sjunker och det kommer in mindre pengar till Sverige. Pengar vi behöver till välfärden och till att importera nödvändiga produkter. Om vi betänker att exportens värde motsvarar 50 procent av Sveriges BNP så förstår alla vad som står på spel. Misstag i den här hanteringen blir alltså väldigt dyrbara och kännbara för hela landet.

Företag i tjänstesektorn, som endast konkurrerar med andra svenska företag, lever under andra villkor. Ett nationellt löneavtal i den sektorn
höjer lönekostnaderna lika mycket för alla företag. Företagen kan höja priserna på varorna eller tjänsterna i motsvarande grad utan att konkurrenskraften påverkas.

Den offentliga sektorns grundläggande förutsättning är medborgarnas vilja och förmåga att betala skatt. Därför är argumentet att industriarbetare skulle ”avstå” lön till förmån för offentliganställda helt missvisande. Pengarna skulle inte per automatik flytta från industriföretagens kassakistor till de offentliganställdas plånböcker. I stället skulle följden bli lägre skatteintäkter och högre företagsvinster.

Det är därför det länge har funnits och finns en bred samsyn om att den internationellt konkurrensutsatta sektorn (till största delen industrin) – av rationella och ekonomiska skäl som gäller löntagarna, näringslivet och landet – måste avgöra vilka lönekostnadsökningar arbetsmarknaden har råd med. Därför ska den sektorn sluta avtal först.

Samtidigt måste industrilöntagarna veta att när man gör upp först så kommer inte alla andra efter och avtalar om mer. Det skulle ingen acceptera och ingen skulle vilja gå först! Det är anledningen till att Medlingsinstitutet måste hålla fast vid industrinormen i sina eventuella medlingar på andra områden. När vi däremot har samordnat oss och sagt okej till högre ökningar för vissa grupper, så är det okej att just dessa grupper får ett begränsat utrymme utöver normen.

Slutsatsen är följande: Frågan om potter av olika slag i LO:s samordning är naturligtvis viktig för att komma fram till både nivån på löneökningar och en viss fördelning mellan avtalsområden. Däremot har den inte på långa vägar samma grundläggande betydelse som hur lönenormeringen på hela arbetsmarknaden ska gå till.

Det är nämligen en fråga med hela samhällsekonomin som insats och angår därför arbetare och tjänstemän, privat och offentlig sektor, internationellt konkurrensutsatt och inhemsk sektor. Och det finns ännu inget alternativ, inte ens i närheten, till den modell som gett alla löntagare reallöneökningar under snart femton års tid!

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.