Skogsindustriernas förhandlingsdirektör Per Hidesten, Unionens ordörande Cecilia Fahlberg och LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson vid löneseminariet i Almedalen.
Foto: HANS LARSSON
Almedalen LO:s nye avtalssekreterare Torbjörn Johansson spred ordentligt med oro bland löneförhandlare hos både arbetsgivare och fack när han vid ett Almedals-seminarium luftade sin skepsis mot industrins så kallade "märke" i löneförhandlingarna.
Sedan industriavtalets tillkomst för 15 år sedan har det varit något av ett axiom på svensk arbetsmarknad att det är industrin som utgör normen för övriga avtalsområden när det gäller löneökningarna.
Men LO:s nye avtalssekreterare Torbjörn Johansson, med ett förflutet i Byggnads, gav vid ett seminarium i Almedalen på torsdagen intryck av att inte ställa upp på den linjen. Åtminstone var det den tolkning löneförhandlare från både fackförbund och arbetsgivarorganisationer gjorde efter seminariet.
- Det finns kraftiga lönemässiga orättvisor på svensk arbetsmarknad, till exempel att kvinnor har längre löner än män. Om alla ska följa industrins löneökningar på 2,6 procent då cementeras orättvisorna i all evighet, slog Torbjörn Johansson fast och fortsatte:
- Man måste kunna göra enskilda satsningar på vissa grupper. Industrins märke är inte givet av Gud.
Johansson fick raskt mothugg från flera håll:
- Det pågår hela tiden attacker och krypskytte mot Industriavtalet, men jag tycker det mesta är tomt prat, det finns inga alternativ. Vi inom industrin har visat att vår modell fungerar och det är bra för hela samhället, sa Per Hidesten, förhandlingsdirektör i Skogsindustrierna.
- Det måste vara den internationellt konkurrensutsatta industrin som avgör hur stora löneökningar ekonomin tål, annars går landet under. Detta är oerhört viktigt för oss och det är väldigt trist om det inte finns acceptans för det synsättet hos andra, vilket bland annat visar sig när det uppstår kompensationskrav från olika håll, sa Hidesten.
Tjänstemannaförbundet Unionens ordförande Cecilia Fahlberg fyllde på:
- Vi vet hur det såg ut innan Industriavtalet fanns, hög inflation och inga reallöneökningar. Att det är industrin som ska sätta märket för övriga avtalsområden måste vara utgångspunkten, sa Fahlberg.
- Det finns alltid grupper som inte vill ställa upp på samordning, utan försöker få ut mer än alla andra. Men jag köper inte att det är LO som ska lägga beslag på den här frågan, vi måste lösa den tillsammans, sa Fahlberg.
IF Metalls ordförande Anders Ferbe deltog inte i det här seminariet och har inte med egna öron hört vad Torbjörn Johansson sagt:
- Men rent principiellt vill jag säga att det är industrin, som är utsatt för internationell konkurrens, som ska avgöra löneutrymmet i Sverige.
- Jag tror också att de flesta ställer upp på det, men det har till och från fladdrat en del på den här punkten inom LO:s samordning. Ska vi ha ordning på lönebildningen måste alla inse att det är det här som gäller, säger Ferbe och tillägger:
- Sen ska man veta att industrins "märke" utgör en stabilisator för lönebildningen. Det går att teckna avtal både över och under, men märket måste vara genomsnittet. Vi inom industrin kan aldrig acceptera att bli golvet för alla andra.
Det finns 2 kommentarer på sidan.
Inlagd av: Janne, 2012-07-06 08:45:28
Nu börjar kriget om lönesättningen.
Klart Industrin måste få gå först.

Lars-Inge sägs upp från Volvo Bussar i Säffle. Där får de anställda i snitt 10 000 i extra omställningsstöd. Eva förlorade jobbet när Ericsson stängde Gävlefabriken. Där fick arbetarna i snitt 300 000 kronor var i avgångsvederlag. Inget tvingar företag som lägger ned att betala sina anställda en enda krona extra. Facken kan bara vädja.
Efter sex år som truckförare på Volvo i Indien tjänar Shankarappa 650 kronor i månaden. Det räcker inte för att försörja familjen. Läs hela granskningen av Volvo här.
Inlagd av: Per Sundelius, 2012-07-11 09:50:10
"Märket" ska vara ett riktmärke för alla centrala parter, men det måste rimligen vara varje lokal part som ansvarar för den lokala lönebildningen /lönesättningen. Lokalt är "%-märken/mål" en bidragande orsak till att lokala parter inte förhandlar om verkligheten utan lutar sig mot på %-märken som inte på något sätt bidrar till att åstadkomma "rätt lön" lokalt för faktiskt "rätt utfört arbete". Öka det lokala ansvaret och makten, de centrala parternas agerande får alltmer karaktären av teater!