Normerande löneavtal – för alla

När det här skrivs är det, nästan på timmen, en vecka sedan vi tidigt på måndagsmorgonen den 12 december slöt preliminära överenskommelser på sex av våra 41 avtalsområden.

     

Naturligtvis diskuterades avtalens innehåll livligt efteråt. Några tyckte att nivån var för låg och att vi skulle ha gått ut i konflikt. Andra tyckte att överenskommelsen var okej. Avtalet blev i alla fall med mycket stor majoritet antaget av avtalsrådet.

Att förhandla fram nya avtal är vår fackförenings viktigaste uppgift. Därför är diskussionen före för att forma kraven, diskussionen under för att hålla uppe trycket, och diskussionen efter för att utvärdera, så viktig för att vi ska kunna ta nödvändiga steg framåt.

Det är också när vi har olika åsikter som vi tar organisationen framåt, om alla tyckte lika skulle vi snart bli stillastående och det är förödande för en progressiv fackförening.

Ett av flera perspektiv som diskuteras är möjligheten att kunna mobilisera för konflikt under nästa avtalsrörelse, eftersom vi den här gången mobiliserade, men valde att inte gå ut i konflikt. ”Medlemmarna var redo, men fick inte gå ut i konflikt och då blir det inte lätt att mobilisera nästa gång.” För mig är svaret givet; det är just vår mobilisering varje avtalsrörelse och motpartens vetskap om att vi, om det krävs, kan ta till stridsåtgärder som gör det möjligt att över huvud taget åstadkomma löneökningar och förbättringar av våra villkor.

Det innebär å andra sidan inte att vi per automatik måste gå ut i konflikt varje gång vi förhandlar om nya avtal – helst vill vi ju sluta avtal utan konflikt. Men vi ska vara redo för det!

Precis som vi var den här gången och som vi ska vara nästa gång och nästa gång och nästa gång. Den gång vi skulle dra oss för att mobilisera i en avtalsrörelse kan arbetsgivarna luta sig tillbaka, gäspa och vänta på att vi pratat klart och där ska vi aldrig hamna!

Jag noterar att medierna på sedvanligt sätt ställer intelligenta frågor av arten: ”Hade det varit värt att ta en konflikt om budet på 3 procent?” En diskussion om valet att gå ut i konflikt eller inte måste rimligen också innehålla hur mycket mer en sådan skulle kunna ge och om den eventuella framgången står i proportion till priset. Priset för den enskilde medlemmen vid en strejk eller lockout är en inledande vecka utan lön och därefter 80 procent av nettolönen. Det kan vara värt det, men frågan är komplex.

Nu diskuteras om våra avtal ska betraktas som normerande på arbetsmarknaden. För mig är svaret helt klart ja. När fem fackliga organisationer, arbetare och tjänstemän, på många avtalsområden inom tillverkningsindustrin slutit avtal så är det naturligtvis normerande. Det innebär samtidigt att det finns utrymme för några lågavlönade kvinnodominerade grupper att höja sina löner något mer, så den diskussionen fortsätter helt riktigt inom ramen för LO-samordningen. Men våra medlemmar ska samtidigt veta att våra avtal inte är något golv som alla andra ska över!

En grupp som det vore särskilt intressant att höra från nu är verkställande direktörer, företagsledningar och bolagsstyrelser. Rimligen borde även de betrakta våra avtal som normerande. Vi väntar på den förste vd:n som säger ”nu har avtal slutits på våra avtalsområden – jag anser att det är normerande även för oss”. Han eller hon skulle kunna starta en ny trend som dessutom skulle inge respekt och förtroende!


Publicerad: 2012-01-16
© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan


Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera

Kommentera gärna! Inläggen ska undertecknas med ditt namn. Fatta dig kort - max 500 tecken. Redaktionen förhandsgranskar alla kommentarer, vilket gör att det ibland kan dröja innan de publiceras. Kommentera i vänlig, civiliserad ton.




Avtalsordlistan

Vaddå löneglidning?
Här är guiden för dig som är vilse i avtalsspråket. Dagens Arbete hjälper dig att förstå de vanligaste orden som har med din lön att göra.

DA granskar

Uppsagda till olika pris

Lars-Inge sägs upp från Volvo Bussar i Säffle. Där får de anställda i snitt 10 000 i extra omställningsstöd. Eva förlorade jobbet när Ericsson stängde Gävlefabriken. Där fick arbetarna i snitt 300 000 kronor var i avgångsvederlag. Inget tvingar företag som lägger ned att betala sina anställda en enda krona extra. Facken kan bara vädja.


’’Lönen går inte att leva på’’

Efter sex år som truckförare på Volvo i Indien tjänar Shankarappa 650 kronor i månaden. Det räcker inte för att försörja familjen. Läs hela granskningen av Volvo här.

Mer DA granskar »

Länkar till förbunden



Annons
Annons Annons Annons Annons Annons
Dagens Arbete Dagens Arbete105 52 Stockholm

Besök: Olof Palmes gata 13 A
E-post: red@dagensarbete.se

Tel: 08-786 03 00
Redaktionen

DA på Twitter Twitter@DagensArbete